Igår kväll åkte vi till minneslunden för att tända ett ljus för de som fattas oss, gråta en tår och minnas. Vår minneslund är så vacker. Det är tusentals ljus, människor som minns och saknar tillsammans, det talas tystare, det hålls om varandra och stämningen är ljus även om sorgen gör sig påmind. I minneslunden ligger många av våra nära och kära. För mina mor- och farföräldrar skänkte jag ljuset i tanken.
Alla helgons dag,
Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum, är en kristen högtid som firas till martyrers och helgons ära. Den har utan avbrott ingått i det svenska kyrkoåret sedan medeltiden. I Finland och Sverige är Alla helgons dag en allmän helgdag. Den inföll tidigare alltid den 1 november men flyttades 1772 till första söndagen i november. Vid helgdagsreformen 1953 flyttades den till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november.
Ursprungligen var dagen alltså en fast helgdag den 1 november, en plats den behållit i andra länder. Inom den latinska riten i romersk-katolska kyrkan är den 1 november, såsom alla helgons dag, en av de förpliktande helgdagarna.
Efter motioner i Sveriges riksdag om att öka antalet arbetsfria dagar under hösten flyttades Alla helgons dag 1953 till en lördag, som därmed blev allmän helgdag (lördag var dåförtiden en arbetsdag). Samtidigt ändrades almanackans namn på 1 november till Allhelgonadagen.
Söndagen omedelbart efter Alla helgons dag fick 1983 karaktären av Alla själars dag, till minne av alla döda. Sedan 2002 är detta också dagens officiella namn i Den svenska evangelieboken.
Seden att uppmärksamma helgon och martyrer på olika specifika dagar uppstod tidigt inom kristendomen, och snart även behovet av en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fått en egen plats i kalendern. Därför infördes en ”alla (övriga) helgons dag” för dessa. Inom de ortodoxa kyrkorna sker firandet inte på hösten utan första söndagen efter pingst. För ortodoxa kyrkan var åminnelsedagens ursprung Alla martyrers fest, vilken firades till exempel i Antiokia. Även inom den romersk-katolska kyrkan tycks detta ursprungligen ha skett på våren. Efter Pantheons invigning till kyrka den 13 maj 608 hänsköts firandet till den 1 november. Datumet fastslogs under påven Gregorius VII.[2]
En koppling till mer allmän minnesdag över de döda uppstod också tidigt. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar. Inom den katolska kyrkan infördes på 1000-talet alla själars dag den 2 november, som en dag då man ska minnas sina bortgångna anhöriga. Då firas Mässan för de döda, och kallas då Requiemmässa, eftersom man önskar de döda “requiem aeternam” – “evig vila”.
I samband med reformationen upphörde Alla själars dag att vara helgdag i protestantiska länder men hade i Sverige ännu i 1700-talets almanackor namnet Själadagen. Den återinfördes i Svenska kyrkan som helgdag 2002 och infaller på söndagen efter Alla helgons dag; den hade då informellt firats denna dagen sedan 1950-talet. För att inte blanda samman “alla helgon” och “alla döda” firas enligt 2002 års evangeliebok “Alla helgons dag” alltid på en lördag i början av november. Den följande “söndagen efter alla helgons dag” har namnet “Alla själars dag”. Kollektbönen under Alla helgons dag markerar kyrkans officiella inställning till helgonen, när man ber att “förebilden” av “helgonens skara” skall “väcka oss till ett heligt liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”.[källa behövs] I Svenska kyrkan är det just “helgonen” som är temat på Alla helgons dag.
Seden att tända ljus på gravarna i allhelgonatid växte i Sverige fram mot slutet av 1800-talet. I äldre tradition tändes gravljus mest på julafton, en sed som levde kvar in på 1940-talet.
Källa: Wikipedia
