I somras, när vi åkte vår långa roadtrip genom Sverige och Norge så var mitt egna lilla drömresemål Kebnekaise. På grund av fysik och andra mindre hinder så hade vi redan bestämt att inte ta oss upp på toppen av berget, men att vandra nere i dalen blev det bestämt att vi skulle göra.

Micke traskade på, och min mamma.. hon är sanslös på att gå. Det finns ingen som kan gå så obehindrat som henne, långt, kort spelar ingen roll.. och fort går hon. Vänder du dig om så har hon hunnit komma tre kilometer.. minst :-). Men hon är den bästaste mamman som finns, utan henne vore jag ingenting här i världen. Det finns alltid en kram, en stund att prata, om man inte har “tur” och får hjälpa till att rensa pelargoner! Min mamma är lika äventyrlig som mig och vill alltid “åka en sväng”. Mamma, du är min mamma!!

Vädret hade varit riktigt uselt de senaste dagarna så leden var väldigt lerig och ibland “sjöig” men vi trampade på glatt och njöt av de vackra färgerna och vyerna som låg framför oss hela tiden.

Min sambo är världens största retsticka och älskar att busa och jäklas, så att våga försöka ta en bild när han ska dricka vatten är som att be om att få en skopa iskallt vatten rakt i ansiktet *fniss*. Efter 30 år tillsammans så borde jag veta.. men tydligen inte :-)

Alltså min pappa, han är den bästa cowboy-äventyrare som finns. Han är en stor klippa och finns alltid där, men en stadig hand när något ska byggas, med goda råd när jag känner mig vilse och en varm famn att krypa nära en kulen kväll.. och så gör han de godaste varma mackorna som finns.. och kör husbil som ingen annan… ja, min pappa är bra han!!

Kebnekaises topp låg ibland molnen hela dagen, men det ger oss bara en anledning att åka tillbaka en annan gång, för det ska vi. Min sambo säger att vi ska gå hela vägen från Nikkaloukta, till fjällstationen och sen upp på berget. Jag själv som älskar andra saker också, jag tänker åka helikopter!!! Älskling, vi ses på andra sidan sjön :-))

Åhhhh.. att bara sitta där, småprata med mamma och ha det bra, det är livet. Eller hur var det nu? Drönaren halvt som halvt råkade köra rakt in i ett träd, myggorna var som ilskna mördarsvärmar och regnet skickade tunga droppar över oss. Det är det som är äventyr, eller hur?

Vid sjön Laddjujávri stannade vi länge, vi åt mat och njöt av utsikten. Solen tittade fram och det blev varmt och härligt.

Dags att traska tillbaka mot Nikkaloukta och husbilen som snällt väntat på oss hela dagen. De flesta tycker såklart att har man kommit till Nikkaloukta så är det för att klättra upp på toppen av Kebnekaise, men jag tycker att vi hade en helt fantastisk dag även på marknivå. Självklart hade jag också velat stå på toppen och se ut över vidderna, men vi var både för oförberedda, okunniga och hade inte den fysik som krävs.. och då är det bäst att inte ens försöka. Det finns fler dagar i livet och berget väntar så gärna.

Får du chansen att åka hit, så ta den! Och njut.