När ett episkt skratt tystnar
Angeliqa så som jag minns henne, med en stor portion humor och tokiga upptåg

Vi kände inte varandra väl, men vi hade träffats i flera olika sammanhang och du fattas oss, Angeliqa. Det ska inte vara så här.

Du inspirerade många av oss att komma ut i skog och mark och njuta av livet. Du hade alltid ett leende nära och jag minns det som igår när jag kom ensam till en blogg-gala och den enda som kom fram och frågade hur jag hade det och om jag ville sitta vid samma bord under kvällen var du. Du såg förmodligen osäkerheten och känslan av ensamhet.

Att hålla föreläsning och inspirera andra till ett sunt liv i skog och mark var verkligen något som du gjorde med stort engagemang.

Vi pratade om att göra en galen roadtrip med massor med choklad, massor av skratt och sköna övernattningar i skogen, men den får förbi obokad. Kanske får vi andra göra den där roadtrippen till ditt minne för jag är säker på att du tittar ner på oss ifrån dina moln, där du sitter och dricker orimliga mängder kaffe, äter choklad och gosar med alla himlens taxar.

Så många människor i olika kretsar har skrivit vackra ord om dig som person och jag kan bara instämma i dem alla. Nej, vi kände inte varandra jättedjupt men de gånger vi sågs kändes det som att vi var vänner. Att jag inte riktigt kände dig vittnar ditt beslut att avsluta ditt liv här på jorden om, för jag visste verkligen inte att du kände en sådan hopplöshet i ditt inre.

Andra har skrivit om hur viktigt det är att fråga hur dina nära mår och även vara ärlig om hur du mår när andra frågar. Det ÄR viktigt!! Jag vet att jag aldrig kommer att få veta vad som gjorde att Angeliqa tog detta beslut så det är så svårt att förstå, men jag kommer att vara ännu mer lyhörd när mina nära och kära berättar om något som inte känns så bra.

Vandra i frid, fina Mejsan. Du är saknad!