Låt mig berätta min historia om att vara kvinna

Låt mig bara börja med att om du inte vill läsa om kvinnliga hälsoproblem så scrolla vidare :-). När jag kom hem var jag tvungen att ta en långpromenad och nu har jag parkerat mig på altanen, läst igenom informationen jag fått under dagen och känner mig helt matt.

När jag var 10 och ett halvt år, på sommarlovet i tredje klass, fick jag min mens för första gången. Jag kan inte säga att jag minns riktigt hur det var då, men jag förmodar att jag hade det lite tufft även då. När jag började mellanstadiet kan jag minnas att jag ganska ofta var hemma från skolan för att jag hade mensvärk och blödde kraftigt. Att använda bindor på den tiden var knappast vare sig säkert eller osynligt direkt och jag kan minnas att jag blev lite retad av andra tjejer och killar då jag var bland de första tjejerna i klassen att få mens.

I högstadiet började jag få rejäla problem, med magkramper och enorma blödningar, och kramper i ändtarmen som fick ögonen att gå i kors av smärta. Det här höll i sig i många år och jag skulle önska att det gick att räkna hur många tamponger, bindor och värktabletter jag har gjort av med genom åren.

När jag fick barn så blev det lite bättre och även om jag hade ont och blödde ganska rejält så klarade jag av att jobba och kände att det inte var några större hinder i vardagen av att vara kvinna. Jag hade då fått veta att jag bara hade en äggstock och äggledare sedan födseln, så det förklarade lite varför jag hade mer ont varannan månad.

2012 gjorde jag min gastric bypass-operation och gick ner nästan 50 kg i vikt och då började helvetet på jorden för mig. Ändtarmskramperna kom tillbaka med full kraft, blödningarna tilltog och smärtorna var värre och värre för varje gång. Nu började jag även få problem även vid ägglossning och jag började även känna av PMS som var något helt nytt för mig, och kände mig nedstämd och jättekonstig inför varje menscykel. Det tog mig några år att förstå varför jag mådde så galet konstigt ibland och kunde relatera det till någon form av PMS. Idag förstår jag varför jag helt plötsligt får jätteskumma och destruktiva tankar, blir nedstämd och mår verkligen jättemärkligt och tar ingen notis av det utan intalar mig själv bara att det går över om ett par dagar.

Detta har sedan dess blivit värre och värre. Blödningarna är fruktansvärda. Även om jag har använt den största tampong som finns och binda som komplement så har jag många gånger fått åka hem från jobbet i panik då det verkligen helt ärligt runnit längs benen så kläderna varit totalt nedblodade. Det är levrat blod som kommer stötvis så magsmärtorna innan det släpper är vedervärdiga och kramperna i buken har nästan tagit musten ur mig. Som referens kan jag berätta att om jag använt den största tampongen som finns och inte bytt minst var 45:e minut så har det varit kört. Då är det klädbyte som gäller. Och så har det varit varje gång, i två dygn ungefär innan det börjar klinga av. Totalt har jag haft mens 7-8 dagar varje månad.

Jag sökte för detta hos gyn och har fått prova olika hormonella behandlingar men hormoner funkar absolut inte bra på mig. Att sätta in en spiral har varit otänkbart då jag blödit så mycket plus att det har upptäckts att jag har stora myomer (muskelknutor) på livmodern så de kommer inte åt att sätta in en spiral. Att operera mig var uteslutet då det ansågs att jag var för ung och att kvinnokroppen är något vi ska behålla vår varma relation till.

Jag kan med lätthet säga att relationen till mina kvinnliga inre organ är inte direkt kärleksfull faktiskt.. hur elakt det än må låta. Att varje månad inte veta om jag kan gå på ett möte som tar mer än en halvtimme utan att behöva ursäkta mig och springa iväg på toa, att förnedrande behöva förklara för kollegor och vänner hur läget är, att få sån vedervärdig ischiasvärk pga myomet som trycker på alla nerver så jag inte ens kan röra mig (på riktigt faktiskt), att äta långt långt mer värktabletter än vad som är tillåtet och hälsosamt för att ens kunna ta mig ur sängen och ha ändtarmskramper som gör att svetten rinner och jag är redo att ge upp.. bara för att ha en jädrans livmoder i kroppen..

När jag senast blev ivägskickad till gyn av en av mina allra närmaste vänner Marika som såg att jag höll på att gå under jorden av alla besvär så fick jag beskedet att jag hade tre stora myomer på livmodern, varav den största var 7×9 cm stor och livmodern var så pass förtjockad att den var lika stor som på en gravid kvinna i vecka 17. Vid det här laget har jag varit på gyn och försökt få hjälp 4-5 gånger och varje gång fått veta att man inte vill göra någon operation.

Nu fick jag en läkare som lyssnade på mig och skickade en remiss med en stark önskan om att få göra en operation och poängterade i remissen att en ablation, att bränna och skala bort myomet och sätta in en hormonspiral inte var tänkbart, men även nu fick jag beskedet att jag borde värna om min kvinnokropp och prova hormonspiral för att behålla mina organ så länge som möjligt. Nu var argumentet istället att jag var så pass gammal så att jag snart BÖR komma in i klimakteriet och då FÖRHOPPNINGSVIS slippa alla mina symptom och besvär.

Min läkare hörde min panik i rösten och sa att hon skulle ringa till gynmottagningen på Akademiska och beskriva läget, och jag fick till slut en kallelse till överläkaren för bedömning.

När jag kom dit i morse så var utgångsläget och läkarens önskan att jag skulle i alla fall överväga en hormonspiral och att de skalade bort myomet. Då rann tårarna utan att jag kunde stoppa det och jag sjönk ner och sa bara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva så här längre. Då ändrade läkaren sitt förhållningssätt och ville göra en ny undersökning vilket jag såklart inte kan säga nej till. Då hade det stora myomet växt ännu mer och hon sa att en operation är det enda som hjälper mig nu. Då grät jag ännu mer och hade inte Corona-reglerna funnits så hade hon fått en stor kram.

Hon berättade också att även om det inte tidigare gjorts en riktig undersökning på mig så var hon säker på att det jag lidit av i många många år är endometrios, vilket jag försökt få bekräftat men de flesta läkare har sagt att det kan man leva med så det är inte nödvändigt att få det bekräftat på det viset.

Jag fick bli inskriven direkt, träffa narkosläkare och göra röntgen på buken så nu är jag redo och väntar bara på ett operationsdatum för att göra en fullständig hysterektomi. Livmoder, äggstock, äggledare och alla myom ska opereras bort och jag vet att det finns risker och jag vet att klimakteriebesvären knackar på dörren, men jag är 100% redo. Och oändligt tacksam för att jag äntligen blev lyssnad på och kommer få hjälp.

Så.. det var en intim, utelämnande och ärlig historia från min vardag. Jag ber om ursäkt om den kändes mindre trevlig att läsa men jag tror att många kvinnor lider av samma problem som jag.
Gör du det så berätta gärna om du vill. Jag tror att vi tillsammans kan hjälpa andra!!

Läs mer om myomer på livmodern
Läs mer om endometrios
Läs mer om den hysterektomi jag ska göra