Den sista kvällen på vår fjällresa tillbringade vi vid Nysätern nedanför Sonfjället. Där parkerade vi husbilen, tog en kort promenad i skogen innan solen gick ned och sedan grillade vi länge och väl innan elden falnade och vi somnade ovaggade. Bilden ovan var en av några härliga detaljer jag hann fånga innan solen svek mig. Jag tycker om kombinationen av att fota detaljer i skogen men ändå inte supernära. Såna här döda trädstammar är himla vackra!

På väg hemåt stannade vi vid några mindre forsar och tittade lite grann innan vi satte oss tillrätta och åkte de många timmarna hemåt.

TACK fjällen för denna upplevelse. Jag lovar att vara tillbaka mycket snart igen!! Stort TACK även till mina underbara föräldrar som gjorde oss sällskap och som älskar detta lika mycket som jag. Och stort TACK till min älskling som bara är den bästa vän och älskling jag har :-).

Glöm inte att hälsa på hos mamma som också bloggar!!

Efter att ha vandrat upp för två fjäll så tänkte vi ta oss en lite längre men mycket snällare vandring så vi åkte till Nyvallen vid Sonfjället. Vi valde en sträcka som var ca 4 km, men vad vi inte visste var att denna inte alls var så snäll :-)

Vi började vandra och det var hyfsat snällt de första kanske 2-300 metrarna.. sen började det stiga.. REJÄLT :-). Vid ett flertal tillfällen kände jag att tårarna nästan brände bakom ögonlocken, jag fick ingen luft och det var rentav skitjobbigt. Men vi trampade på och efter ett par timmar var vi uppe mitt emellan de två topparna på Sonfjället. Vi satte oss i blåbärsriset längs fjällkammen och fikade och jädrar vad det smakade gott!! När vi satt där så sa min mamma att det var lockande att försöka vandra upp på allra högsta toppen, och visst är det tänkte jag också, men det stormade jädrans mycket där uppe så jag visste inte ens om jag skulle våga, men OK.. vi testar väl då.

Pappa och Micke tog “bakvägen” för att se om den var lättare, men som ni ser på bilden lite högre upp där Micke är en liten prick bland alla stenblock så kan jag meddela att den vägen var inte lättare. Mamma och jag gav oss upp för den smala vandringsleden som ni kan se på den femte bilden uppifrån, och det kanske inte ser ut att vara så brant, men vi fick halvt krypa uppför och när vi väl fick lov att erkänna oss besegrade av fjället så fick vi åka på rumpan ner i gruset för att inte ramla hejdlöst nerför fjällsluttningen.

Adrenalinet var verkligen på topp och pulsen rusade högt.. men rätt som det var så var vi nere på säker mark igen och den långa vandringen nerför fjället kunde börja.

OJ, vad jag var glad när vi kom ner till parkeringen igen.. glad för att jag kommit ner ordentligt och glad för den upplevelse jag fick. Dock så ville fötterna fortsätta gå så vi gick några kilometer till fast nere i skogen runt fjällets fot. Sen var vi ganska möra och tog med oss husbilen till Nysätern på andra sidan fjället där vi övernattade och grillade sista kvällen innan den långa hemfärden mot Mälardalens platta landskap och vardagen igen.

Under hela morgonen så var det ganska vackert väder nere i Lofsdalen men toppen på Hovärken låg i ganska tät dimma. Vi bestämde oss ändå för att bege oss upp på toppen (ja, vi tänkte inte ge upp fast vi kanske borde *S*). Så.. pappa får visa vägen så följer vi andra efter. Senaste gången jag gick upp på Hovärken så var jag höggravid med Denise, så det var alltså exakt 25 år sedan. Då gick vi inte denna led utan en snällare led tack och lov :-)

När vi gick uppåt så hade vi en jädra tur att vi kunde använda oss av GPS för även om vi tyckte att vi var ganska säkra på åt vilket håll vi skulle så gick vi helt plötsligt helt galet fel i dimman. Att gå uppåt är ju en sak för hur sluttningen lutar förstår ju vem som helst, men massivet är ju ganska brett så man vill ju också hamna på rätt del av fjället. Det var ett rejält äventyr uppåt med syn som ovan och en del regn.

På bilden ovan när jag går bakom Micke och mina föräldrar så är det inte mer än max 2 meter fram till deras ryggtavlor och ni ser att de redan börjar försvinna in i dimman så vi var tvungna att hålla ihop och inte gå för långt utan att alla var med.

Till sist hade vi kommit ner under molngräns och dimma och då var det bara en sjuhelsikes nergång då vi använde oss av skidbackarna neråt istället för att gå den långa vandringsleden runt fjället för att komma ner. På vissa partier fick vi använda staketet och gå i sidled nerför, annars hade vi kanat nerför. På vintern är detta en röd skidbacke så den sluttar ganska friskt. Jag fick jädrans ont i stornånaglarna.. något jag måste googla på vandringsexperter sen för att hitta bra tips på :-)

Väl nere så var vi ganska slut och blöta så vi hittade ett gapskjul där vi tog lite fika och varmt att dricka innan vi tog oss mot husbilen. Mums!

På kvällen gick vi ner till grillplatsen vid vattnet och gjorde renskavsgryta och stekta kantareller. Sen eldade vi en stor stor brasa som räckte i flera timmar medan vi njöt av solnedgång och månuppgång i mörkret med bara elden som sprakade.

En sak är säker. Den här dagen kommer jag ALDRIG att glömma. Vilken upplevelse!! Och även om kroppen är trött så är själen fulltankad av friluftskänsla och även Micke har trivts massor så banne mig, jag tror att vi har hittat ett gemensamt fritidsintresse nu när dottern har flyttat hemifrån och sonen flyttar om ett par veckor.

Vandring och friluftsliv.. det kan vi göra hur gamla vi än blir :-). KÄRLEK!!

PS! Glöm INTE att gå in på min mammas blogg och se bilder ifrån vår vandringsresa.

Spara

Vi står med husbilen precis vid Lofsdalens strand och det är helt magiskt vackert och jag gick ut tidigt och fotade fjällen i dimman, plockade lite blåbär och njöt i fulla drag innan de andra vaknade så vi kunde äta frukost :-)

Efter frukosten åkte vi och tittade på vår gamla stuga och den var i princip helt orörd efter åtta år. Mina föräldrar känner de nya ägarna så ingen tror att vi snokade runt hur som helst :-). Många varma känslor och minnen kom tillbaka!!

Efter den lilla trippen var det dags att bege sig upp på Hovärken och det.. det blev ett äventyr i sig som jag ska berätta mer om senare!! Himmel och pannkaka säger jag bara…

Spara

När pappa och jag var ute och gick i kylan vid Mörkrets ställplats så var det riktigt vackert med solen som precis gick upp över trädtopparna och vattnet som porlade i älven. En riktigt bra start på den här dagen.

Efter ett par kilometers hyfsat snäll vandring var vi framme vid Njupeskärsfallet. Väl där klättrade vi på stora stenblock för att komma så nära fallet som möjligt och det var riktigt mäktigt att se!! När vi satte oss vid raststugan för att äta mellanmål så såg vi att man även kunde vandra runt hela fallet och ner på andra sidan fjället, så vi satte av uppåt..

Vandringen för att komma upp på kalfjället var rejält tuff med mer bergsklättring än vandring, men det var väl sevärt när vi kom upp och såg fallet från ovansidan.

Vägen neråt var riktigt riktigt tuff med ganska branta stup på sina ställen, mycket klättring och man fick hålla i sig i dvärgbjörkarna på vissa ställen för att inte rasa framåt i full fart.. lite otäckt faktiskt.

Efter att ha vandrat nära 9 km upp och ner för Njupeskär så åkte vi vidare till Fulufallen där ytterligare 5 km vandring väntade, men vilken upplevelse!! Helt magiskt vackert med forsarna som dånade. Vad gillar ni en fotograf som glömmer att kolla batterierna och inte ens tar med sig ett extra och efter ett par bilder så dog kameran.. jaja, jag upplever med själen också :-)

När vandringskängorna fick åka in i skåpet så åkte vi vidare mot Lofsdalen som är målet med resan och på vägen såg vi en hel del jättesöta renar som nyfiket tittade på oss från myrarna.

När vi kom fram till Lofsdalen var det redan mörkt och vi tog lite gott att äta och dricka, en varsin varm dusch och satt och softade en stund. Fortsättning följer :-)