Jag började min fotoresa redan 1991 när jag fick vår dotter. Då fotade jag med en analog Minolta-kamera. Jag minns det som igår när jag fick gå till kamerabutiken i stan och lämna in rullen med foton och gå tillbaka och välja ut vilka bilder jag ville ha eller inte. På den tiden så framkallades hela rullen och så fick jag välja ut vilka som var bra. Resten av bilderna betalade jag inget för. Stackars fotobutik om det bara var två av 36 bilder som var bra :-). När vår son sedan kom 1996 så hade den digitala kompaktkameran gjort intåg och på julaftons morgon 1996 fick jag en julklapp av mina föräldrar och de insisterade på att jag var tvungen att öppna paketet före alla andra ifall det skulle smälta :-). Mycket förvånad låg där en kompaktkamera ifrån Canon och jag fick öppna den direkt för att kunna direkt börja föreviga julaftonen.
När småbarnsåren var i full gång så fotade jag ganska sporadiskt, sorgligt nog, och min digitala kompaktkamera byttes ut ett par gånger under dessa år, men det var inte förrän 2004 som jag upptäckte macro-bilder på webben och 2005 så köpte jag min första digitala systemkamera, en Canon EOS 350D och ett 60mm-macro. Då slog mitt fotointresse tillbaka på mig med full kraft. Barnen var då så stora att de var självgående och jag kunde ägna mig åt mitt intresse mer och mer. Jag åkte på en del fotoresor, träffade nya fotovänner och gjorde några jobb för att finansiera inköp av nya objektiv och tillbehör.
Efter några år började jag få problem med synen och hade svårt att se bilden i sökaren och diskuterade detta i den lokala fotoklubben. Jag fick då prova en Nikon D300 och fick en stor aha-upplevelse då den sökaren var lagom mycket ljusare för att den skulle funka bättre med mina ögon. Detta blev en spännande historia för jag bytte in hela min Canon-utrustning och köpte motsvarande Nikon-utrustning istället. Min Nikon D300 fick jobba hårt och slets ut, byttes till en Nikon D700 som tyvärr badade i en pool i Tunisien och dog saltvattendöden ögonblickligen. Den extremt låga ersättningen från försäkringsbolaget tillsammans med min bästaste älskling gjorde att jag kunde köpa en Nikon D800 och fullformatet var himmelskt magisk.
Min Nikon-utrustning finns fortfarande kvar och den kommer jag aldrig att göra mig av med :-). Men.. det blåste nya vindar i fotovärlden. Det började pratas om spegellösa kompakta systemkameror och något jag faller som en fura för att retrolooken på grejer, så när jag 2012 såg bilder på Fujifilms X-kameror så sålde jag mina studioblixtar som samlat damm och köpte en Fujifilm X100s som jag först tänkte ha som min “handväsk-kamera” när jag skulle gå på fest eller kände att det inte riktigt passade sig att ha med den stora Nikon-pärlan. Jag märkte snabbt att bildkvalitet och vikt var något som tilltalade mig väldigt mycket, och det började gnaga i mig att jag inte kunde byta objektiv och jag sålde snart min lilla kamera och köpte en Fujifilm X-T1 och fyndade ett par objektiv på Blocket.
Ganska snart började det ryktas om att en efterföljare skulle komma, med samma retro-look som min lilla kompaktkamera och jag har väntat, väntat och väntat lite till och så äntligen för några veckor sedan så började diskussionen med bästa Cyberphoto om ett inbyte, och häromdagen landade den så äntligen hemma hos mig, den alldeles splitternya Fujifilm X-T2 i silverfärg. Det här är verkligen ytlig kärlek :-). Jag packade upp den, utforskade alla delar och nu så är den MIN! Vad som gör denna mer rätt för mig än min Nikon kan jag inte förklara, för båda systemen står mig väldigt nära, kanske är Fuji rätt för mig just nu, det får tiden utvisa.
För oss fotografer och bloggare så är kameran ett nödvändigt arbetsredskap, och att ha en kamera som känns rätt är viktigt. Den här är rätt för mig!
