När man måste släppa taget

Att låta sina älsklingar gå vidare är det svåraste beslut en matte och husse kan ta…

Signe.. du som alltid ville ha en ostbåge, sov på ryggstödet på soffan eller gömde dig i husses strumplåda. Du som alltid skulle bli utsläppt först på morgonen och sen ville komma in direkt igen. Du som satt bortvänd i protest om du inte fick smaka på pizzan direkt. Du som älskade att sova i väskor. Du som satt i köksfönstret och tittade ut, och alltid mötte oss i dörren när vi kom hem. Du som älskade nytvättade kläder och att krypa ner djupt i tvätthögen.

Du fattas oss mer än det går att förklara

Flingan.. du som var så liten när du föddes att du fick bli vägd på en brevvåg och fick namnet Flingan. Du som alltid skulle sova bredvid matte om nätterna, som alltid var tvungen att gå runt vardagsbordet ett extra varv innan du hoppade upp i soffan. Du som kunde morra mot andra katter och hundar som en stor tiger, men kurrade lika högt som en traktor. Du som behandlade lillhusses smutsiga strumpor som kattbebisar. Du som kom och hämtade oss när det var dags, i dina ögon, att gå och lägga sig för kvällen. Du som nästan alltid tuggade av tulpanblommorna från stjälkarna.

Du fattas oss mer än vad det går att beskriva

År 2004 kom dessa skönheter in i vårt liv. De hade hittats under en sommarstuga på en ö utanför Enköping och fick bo hos våra vänner. När vi kom dit och föll för dem så fick de följa med oss hem och hittade sin plats direkt.

Under 14 år har ni inte gjort något annat än skänkt oss glädje, många goda skratt och ibland drivit oss galna med era upptåg.

Vi kommer aldrig minnas den senaste tiden då ni haft problem med demens och svårigheterna med att behålla maten och göra era behov i kattlådan. Det vi kommer att minnas är allt gos vi fått uppleva, när ni legat bredvid oss och sovit när vi tittat på TV, när ni gått lös på fårskinn så att vi trott att det har slagit runt totalt, när ni hoppat upp och ner på köksskåpen och alla andra fantastiska stunder, dagar, kvällar, nätter när ni funnits där som det bästa sällskap en husse och matte kan få.

Vi kommer att minnas att Signe alltid skulle ligga i soffan utan filt och Flingan var tvungen att sova på en filt. Såna motsatser, trots att ni var systrar.

Tårarna hos oss vill inte ta slut, vi saknar er så djupt och att få vara med när ni somnade in är det svåraste jag någonsin upplevt. Men att låta er somna in var det mest värdiga, innan ni började få alltför ont. Ont gör det i oss, så fruktansvärt ont.

Ni fattas oss och finns för alltid i våra hjärtan.