Long time no seen…
Godmorgon söndag!
Jisses, så länge sen jag var här i min blogg och det finns flera anledningar till det såklart. Allt skrivs det inte om helt öppet, även om jag generellt är som en öppen bok och ofta berättar om hur jag mår, känner och vad jag upplever.. men vissa saker har jag bara delat med mig av till min närmaste krets. Jag kan säga att det varit ett tufft år, som gjort att jag tappat flera av mina hobbys och blivit till viss del helt oföretagsam. Skittråkigt men jag ser ljust på framtiden!
Igår kväll kröp jag och Micke upp i soffan med elden sprakandes i kaminen och började titta på säsong 5 av Gåsmamman.. helskotta vad den är bra och spännande! Jag hade nästan kramp i magen efter två avsnitt.
När vintern kryper närmare så vaknar ljuslyktorna till liv överallt i vårt gamla hus. Det knakar och knäpper i trägolvet och jag frossar i satsumas :-).
Nu är det redan söndag och när jag vaknade i morse så hoppade jag högt när jag klev in i vardagsrummet, för titta vem som beslutat sig för att rymma ur sitt ide och ta plats redan nu så här långt före advent. Han ska väl hålla koll på oss fram till jul.. så jaha ja.. sitt där på spiskransen och spana du :-)
Att bo på landet ganska ödsligt vid skogskanten är en dröm för många, för oss också, men för mig har det också inneburit en tid av otrygghet, ensamhetskänslor, mörkrädsla och på toppen av isberget kan vi lägga till möss som bråkat i skåp och väggar. Så sent som igår kväll hade vi två möss som hoppade omkring i sophinken som jag såg när jag skulle stoppa i ny påse där. Hade inte Micke varit hemma så vet jag inte vad jag hade gjort :-(. För mig har vårt drömhem förvandlats till något helt annat men efter diskussioner i veckan och nu i helgen så ser jag fram emot en stor förändring som ger mig stort hopp om att få må bra igen.
Nu är det dags att bege sig ut i regnvädret.. småfåglarna vill ha ny mat och så, som alltid, fylla på ved medans det är ljust ute.
Lena - gott för själen
Usch, vännen! Så trist att tillvaron inte känts okej! Så tufft! Och tufft att vara rädd i sitt eget hem. Jag kan tänka mig att det förstärks av att du är ensam så mycket. Hoppas att du snart mår bättre! Och jag hoppas att vi snart kan ses! Kanske nån gång efter att du är klar med dina konserter?
Kram Lena