Det minskar för varje dag

Jag tänker vägra att skriva nåt om eländet i samhället idag.. jag jobbar med det mer eller mindre dygnet runt känns det som.. intern information, åtgärder, restriktioner, extern kommunikation, marknadsföring. Hur ska man skriva, hur ska man inte skriva.. hur tackla människors informationströtthet, hur kan jag sälja utan att vara säljande, hur kan jag vara glad och känna vårkänslor och framtidshopp utan att låta nedlåtande eller okänslig för andra människors olycka och mående?

Det ÄR jättesvårt att veta hur man ska vrida och vända på sig själv, all kritik som framförs mellan privatpersoner på sociala medier över att man inte förstår allvaret, agerar korrekt osv. Det ÄR svårt att göra 100% rätt i alla lägen.

Och så var jag där i alla fall.. precis som många andra som inte vill tänka på detta varje minut men ändå känner ett behov av att på något sätt belysa det, skriva om det, ursäkta sig i de fall man gjort något fel osv osv.. jag orkar inte!! Jag vill känna glädje också.

Så.. när jag tittar på min halvt vissna tulpanbukett på köksbordet så ser jag lite hopp, solsken och glädje. Och.. jag önskar att jag hade tagit en bild åt andra hållet, rakt in i köket.. för då hade ni studsat högt.. där är det kaos av sällan skådat slag. Sopsäckar med skräp som inte ska vara kvar, tomma skåp och lådor, kartonger fyllda med plastbunkar, serveringsfat osv.. och för varje kartong jag packar ökar förväntan över att det nu bara är NIO dagar kvar till flytt. Och.. för att inte riskera någon kritik för att vi flyttar.. vi flyttar bara 1,5 mil… inom samma kommun och samma vårdområde. Jag lovar!