Jag kommer alltid att älska Lofsdalen

 

När vi åkte husbil genom Sverige och Norge så var ett par dagar i Lofsdalen ett måste. Ni som följt mig här inne vet att Lofsdalen betyder mycket för mig och min familj. På kvällen när vi kom fram så packade vi med oss fiskespön, ved, mat och kamera och gick genom skogen ner till en mysig liten vik där vi varit många gånger.

 

 

Efter att ha ätit lite mat så somnade mina föräldrar i gapskjulet. Micke gick iväg med fiskespöt och jag med kameran. Efter det så plockade jag blåbär och umgicks med knotten och innan vi åkte vidare så satt vi bara en stund och njöt av vattnet med fjället i bakgrunden. En sån där äkta bättre kväll.

 

 

 

 

När kvällen var på väg så tog vi oss till Västvallen där vi parkerade för natten. Pappa och jag gick och samlade nedfallna grenar för att hålla elden vid liv så länge vi bara kunde medan Micke fiskade i forsen och mamma satt och löste korsord vid elden. Till slut så var det så mörkt och ingen orkade hämta fler grenar till elden, då kröp vi motvilligt in i husbilen och ner under täcket.

 

 

 

 

Innan vi lämnade Lofsdalen för den här gången så var vi tvungna att ta oss upp på Hovärken. Vi gick brant uppåt och när vi kom upp mot toppen så kom en rejäl hagelskur som övergick i ösregn, men på vägen ner såg det mycket bättre ut. Två fel blev det bara på den här färden upp och ner. Vi tog fel väg ner och fick halvt om halvt klättra på stenrös neråt och sen gå en bit tillbaka uppåt igen för att hämta husbilen. Det andra var att mammas mobil såg ut att ha simmat i regnet och den såg ut som ett akvarium och dog den berömda “fukt-i-mobilen-döden”. Attans!!

Tack för den här gången, bästa Lofsdalen!