Mardrömsvandring upp på Hovärken

Under hela morgonen så var det ganska vackert väder nere i Lofsdalen men toppen på Hovärken låg i ganska tät dimma. Vi bestämde oss ändå för att bege oss upp på toppen (ja, vi tänkte inte ge upp fast vi kanske borde *S*). Så.. pappa får visa vägen så följer vi andra efter. Senaste gången jag gick upp på Hovärken så var jag höggravid med Denise, så det var alltså exakt 25 år sedan. Då gick vi inte denna led utan en snällare led tack och lov :-)

När vi gick uppåt så hade vi en jädra tur att vi kunde använda oss av GPS för även om vi tyckte att vi var ganska säkra på åt vilket håll vi skulle så gick vi helt plötsligt helt galet fel i dimman. Att gå uppåt är ju en sak för hur sluttningen lutar förstår ju vem som helst, men massivet är ju ganska brett så man vill ju också hamna på rätt del av fjället. Det var ett rejält äventyr uppåt med syn som ovan och en del regn.

På bilden ovan när jag går bakom Micke och mina föräldrar så är det inte mer än max 2 meter fram till deras ryggtavlor och ni ser att de redan börjar försvinna in i dimman så vi var tvungna att hålla ihop och inte gå för långt utan att alla var med.

Till sist hade vi kommit ner under molngräns och dimma och då var det bara en sjuhelsikes nergång då vi använde oss av skidbackarna neråt istället för att gå den långa vandringsleden runt fjället för att komma ner. På vissa partier fick vi använda staketet och gå i sidled nerför, annars hade vi kanat nerför. På vintern är detta en röd skidbacke så den sluttar ganska friskt. Jag fick jädrans ont i stornånaglarna.. något jag måste googla på vandringsexperter sen för att hitta bra tips på :-)

Väl nere så var vi ganska slut och blöta så vi hittade ett gapskjul där vi tog lite fika och varmt att dricka innan vi tog oss mot husbilen. Mums!

På kvällen gick vi ner till grillplatsen vid vattnet och gjorde renskavsgryta och stekta kantareller. Sen eldade vi en stor stor brasa som räckte i flera timmar medan vi njöt av solnedgång och månuppgång i mörkret med bara elden som sprakade.

En sak är säker. Den här dagen kommer jag ALDRIG att glömma. Vilken upplevelse!! Och även om kroppen är trött så är själen fulltankad av friluftskänsla och även Micke har trivts massor så banne mig, jag tror att vi har hittat ett gemensamt fritidsintresse nu när dottern har flyttat hemifrån och sonen flyttar om ett par veckor.

Vandring och friluftsliv.. det kan vi göra hur gamla vi än blir :-). KÄRLEK!!

PS! Glöm INTE att gå in på min mammas blogg och se bilder ifrån vår vandringsresa.

Spara